Blog: Längre liv – mer utsläpp?

På Healthinvest får vi ofta frågor om kopplingen mellan vård och hållbarhet, en fråga som ligger oss varmt om hjärtat. En särskilt intressant fråga som vi fick nyligen är: Kan en vårdfond verkligen vara hållbar om sektorns produkter förlänger livet – och längre liv betyder mer koldioxidutsläpp?”. Vår hållbarhetsansvarige David Seekell bestämde sig för att gräva djupare i ämnet.

Sammanfattning:

• Vi analyserar hur medellivslängd, befolkning och CO₂‑utsläpp hänger ihop med hjälp av Kaya‑identiteten och den demografiska transitionen.​
• Japan används som exempel på hur livslängdsvinster först sammanföll med snabb befolkningstillväxt och högre utsläpp, men senare med krympande befolkning och fallande utsläpp.​
• Slutsatsen är att livslängdsvinster från behandling av icke‑smittsamma sjukdomar inte driver ökade CO₂‑utsläpp i de länder där HealthInvest investerar.

Det korta svaret är att livslängdsvinster som drivs av behandling av icke-smittsamma sjukdomar inte leder till högre CO₂‑utsläpp. För att förstå varför behöver vi se på sambandet mellan medellivslängd, befolkningsdynamik och utsläpp genom demografins och klimatforskningens linser.

Medellivslängd på befolkningsnivå – inte individens livslängd

Det är intuitivt att tänka att om en person lever längre så hinner hen orsaka mer utsläpp under sin livstid. Men för vård, klimat och investeringsbeslut är det relevanta perspektivet hälsa på befolkningsnivå, inte individuell livslängd.​

Demografer använder medellivslängd vid födseln som ett samlat mått på hälsoläget i en hel befolkning. Klimatforskare fokuserar i sin tur på ett lands totala utsläpp, eftersom klimatet reagerar på den absoluta mängden växthusgaser som släpps ut – inte på genomsnitt per person.​

Sett på den här nivån är sambandet mellan medellivslängd och utsläpp inte givet. I stället beror det på var ett land befinner sig i sin ekonomiska och sociala utveckling. För att förstå det kan vi använda två nyckelbegrepp: Kaya‑identiteten och den demografiska transitionen.

Prenumerera på HealthInvests nyhetsbrev

Kaya‑identiteten

Kaya‑identiteten är en matematisk formel som klimatforskare använder för att förstå hur fyra huvudfaktorer bidrar till CO₂‑utsläppen. Historiskt är den ett av de viktigaste verktygen som IPCC använt för att ta fram scenarier för klimatförändringar (IPCC 2000).​

Formeln kan skrivas så här:​
CO₂ = (CO₂ / energi) × (energi / BNP) × (BNP / befolkning) × befolkning.​

Den säger att ett lands CO₂‑utsläpp är produkten av fyra faktorer:​

1. utsläppsintensitet i energianvändningen (CO₂ / energi)
2. energiintensitet i ekonomin (energi / BNP)
3. ekonomisk intensitet per person (BNP / befolkning)
4. befolkningens storlek (befolkning).​

För våra syften är den viktigaste poängen enkel: givet allt annat lika ökar de totala utsläppen när befolkningen växer och minskar när befolkningen krymper. Det är därför rimligt att sambandet mellan medellivslängd och utsläpp i hög grad avgörs av sambandet mellan medellivslängd och befolkningsstorlek.

Den demografiska transitionen

Den demografiska transitionen är en modell som demografer använder för att beskriva hur födelsetal, dödstal och befolkningsstorlek förändras när länder utvecklas. Modellen innehåller två olika ”transitioner” som ger olika mönster för sambandet mellan befolkning och medellivslängd.​

• Första transitionen: Dödstalen faller före födelsetalen när infektionssjukdomar, mödradödlighet och barnadödlighet minskar. Medellivslängden stiger och befolkningen växer snabbt, fram till dess att födelsetalen så småningom börjar falla.​
• Andra transitionen: Fortsatta ökningar i medellivslängd beror främst på behandling av icke smittsamma sjukdomar hos äldre. Det ger fler levnadsår utan att antalet födslar ökar nämnvärt, samtidigt som födelsetalen i många höginkomstländer faller under reproduktionsnivån av olika sociala och ekonomiska skäl. Resultatet blir stigande medellivslängd kombinerat med stillastående eller minskande befolkning.​

I tidiga transitioner är stigande medellivslängd starkt kopplad till befolkningstillväxt, vilket skapar en tillfälligt positiv korrelation med utsläpp. I rika länder är sambandet däremot ofta omvänt: medellivslängden stiger samtidigt som befolkningen planar ut eller krymper.

Fallstudie: Japan

Efterkrigstidens Japan är ett tydligt exempel på den demografiska transitionen. När statistiken börjar 1950 hade dödstalen redan fallit kraftigt tack vare bättre behandling av infektionssjukdomar, samtidigt som födelsetalen var höga under efterkrigstidens babyboom (med undantag för ett hack 1966 på grund av kulturell ovilja mot att föda barn under ”Fiery Horse”-året*). Resultatet var snabb befolkningstillväxt.​

CO₂‑utsläppen steg i takt med befolkningen, förstärkta av den mycket snabba ekonomiska expansionen under det japanska miraklet från 1950‑talet till början av 1970‑talet.​

Japans resa genom den demografiska transitionen syns tydligt i dessa tre grafer: Efterkrigstidens babyboom driver först upp både befolkning och CO₂‑utsläpp när en snabbt växande, ung befolkning kombineras med stark ekonomisk tillväxt. När födelsetalen faller, dödstalen till slut passerar dem och befolkningen börjar krympa i den andra demografiska transitionen, vänder även utsläppen nedåt – samtidigt som medellivslängden fortsätter att stiga tack vare bättre behandling av icke‑smittsamma sjukdomar.

Från 1970‑talet började födelsetalen falla och befolkningstillväxten bromsade in. Samtidigt mattades den ekonomiska tillväxten av, delvis till följd av att den japanska börsbubblan sprack. Den andra demografiska transitionen inleddes i mitten av 2000‑talet, när dödstalen översteg födelsetalen och befolkningen började minska. CO₂‑utsläppen började också falla, i takt med att befolkningen krympte.​

Japans medellivslängd har stigit under hela perioden. Inledningsvis berodde ökningen på minskad dödlighet i infektionssjukdomar, särskilt bland spädbarn och unga. Efter 1970 kom förbättringarna främst bland vuxna och äldre, framför allt genom bättre behandling av icke smittsamma sjukdomar.​

Medellivslängden i Japan har stigit nästan oavbrutet sedan 1950‑talet, men drivkrafterna bakom utvecklingen har förändrats över tid. I början kom merparten av livslängdsvinsterna från färre dödsfall i infektionssjukdomar och perinatala tillstånd, medan de senaste decennierna domineras av vinster från behandling av icke‑smittsamma sjukdomar – typiskt för länder i den andra demografiska transitionen.

För utvecklingsländer innebär bättre behandling av infektions- och perinatala sjukdomar både längre liv och snabb befolkningstillväxt, vilket skapar en tillfälligt positiv koppling mellan medellivslängd och CO₂‑utsläpp. Detta är dock inte ett direkt orsakssamband – båda variablerna drivs av samma underliggande utvecklingsprocesser.​

HealthInvest investerar däremot i bolag som utvecklar behandlingar för icke smittsamma sjukdomar. De livslängdsvinster som kommer från NCD‑behandling är koncentrerade till länder som redan befinner sig i den andra demografiska transitionen, där befolkningstillväxten har avtagit eller vänt nedåt och CO₂‑utsläppen minskar.

De andra delarna av Kaya‑identiteten

Global energiintensitet och utsläppsintensitet per energienhet verkar inte ha något starkt eller systematiskt samband med medellivslängd. Däremot har den sista faktorn i Kaya‑identiteten – ekonomisk intensitet (BNP per capita) – ett välkänt, icke‑linjärt samband med medellivslängd, den så kallade Preston‑kurvan.​

På Preston‑kurvans ”branta del” har BNP per capita en stark positiv koppling till medellivslängd i utvecklingsekonomier, men i rika länder finns inget tydligt samband.​

Japans utveckling illustrerar detta tydligt. BNP‑tillväxten var mycket hög när Japan återuppbyggdes efter andra världskriget, vilket förstärkte den befolkningsdrivna ökningen av CO₂‑utsläpp. Men i takt med att Japan blev en av världens mest utvecklade ekonomier frikopplades medellivslängden från BNP per capita. Medellivslängden fortsatte att stiga, medan BNP per capita i stort sett stagnerade.​

Poängen här är att ökad medellivslängd via behandling av NCDs sannolikt inte driver högre CO₂‑utsläpp genom kopplingen till BNP per capita. Skälet är att de länder där dessa livslängdsvinster sker redan befinner sig på den ”platta delen” av Preston‑kurvan.

Avslutande reflektioner

Återvändar vi till den ursprungliga frågan från kapitalägaren är det viktigt att betona att CO₂‑utsläpp bara är en av många dimensioner av hållbarhet. God hälsa och välbefinnande är också centralt för hållbar utveckling.​

Detta lyfts uttryckligen i SDG 3, och forskningen visar konsekvent att bättre hälsa förstärker framsteg inom många andra hållbarhetsmål. Bättre behandling av NCDs höjer livskvaliteten utan att driva explosiv befolknings- och utsläppstillväxt. I höginkomstländer sammanfaller det ofta med fallande utsläpp.​

Mot den bakgrunden ser vi ingen konflikt mellan vårdfonder som vår och utsläppsrelaterade hållbarhetsmål.

David Seekell,
Ansvarig Hållbarhet, Atle Fund Management

*ett särskilt år i den japanska/östasiatiska 60‑åriga zodiakcykeln, då djurtecknet Häst sammanfaller med elementet Eld. En utbredd japansk vidskepelse säger att kvinnor födda ett sådant år blir ”eldiga” och olycksbringande, vilket gjorde att många par undvek att få barn 1966 – senaste Fiery Horse‑året – och födelsetalen sjönk markant.